Nu syns det kanske inte alltför tydligt, med vissa förändringar blev det efter helgens städning och möblering.

• Jag har tagit bort en fotölj och gjort en liten musikhörna med min elgitarr (som måste få ett stativ), förstärkaren och min cd-hylla, mattan är (vilket förmodligen inte syns) numera svart och inte vit.
• Har länge funderat vad jag ska göra för att fylla ut min byrå nu när inte 12"-tvn står där, bestämde mig för att göra en liten idolhörna. Affischen från Ullevi fick äntligen komma upp på väggen och det ser inte så tomt ut längre.
• Min vägg är tom nu, när luleå hockey-flaggan är nertagen. Ska nog sätta upp en serie tavlor där istället, eventuellt skriva ut mina egna bilder på fotopapper för att få det lite mer personligt.

Gynnsamt var det också, tjänade in ungefär 5000 kr på att städa, då jag fick några studiebidrag, lite andra pengar som jag inte skulle få innan det var klart, samt resan och biljetten till metaltown.  Men möblera-delen njöt jag faktiskt av, det är kul att inreda och hitta på för att få det snyggt i rummet. Det gäller bara att hitta orken till att städa för att allt ska bli bra.

  För mig, en 17-årig, hopplös cyniker så är lycka varken kärlek, pengar eller vänner. 

  Lycka är ett välmående som verkligen kommer inifrån och inte ett falskt leende på läpparna i tid och otid. 

Frågan är ju hur man ska gå tillväga för att uppnå den där exhalterande känslan att allting sprudlar av perfektion och inte ens en dålig dag kan förstöra någonting långsiktigt. 

  Jag har prövat att ha många vänner, försökt vara "en i mängden" och hålla mig upptagen varenda dag. Det fungerade inte.

  Jag har prövat att sålla vänner, gå igenom fördelar och nackdelar (en viss överdrift) hos alla och funderat om jag verkligen har ett behov av människor som fake:ar sympati bara för att de inte har någonting att säga till om från det som finns innanför deras ytliga skal. Personer som har en utsida, men saknar insida, är ingenting jag har något fortsatt behov utav.

  Pojkar?! Hmpftja, låt mig säga att övervägande del av min vänskapskrets består av sådana kreaturer. Mer än så är det inte, jag ser kärlek som en illusion som uppkommer så snabbt man tror att man har uppnått perfektion. Bra? Kanske. Håller fötterna på marken och undviker någonting så absurt som att kära ner mig, trots att det var varit vä-hä-häldigt nära under det senaste halvåret.

  Prylar, pengar och makt är ingenting som jag behöver analysera vidare. Den som associerar lycka med att ha en Dodge Challenger -72 vars motorljud skrämmer bort folk från gatorna måste tänka till lite. Jag är ingen materialist, trots att jag har mer än vad jag behöver av allt. 

Min slutsats? Definitionen på lycka varierar. Min tolkning är dock att man endast kan vara lycklig när man släpper alla hårda krav på sig själv, slutar leva långsiktigt och gör det bästa av stunden istället, slutar söka och agerar sig själv i alla lägen. Så länge man försöker uppnå den allmänna tolkningen utav perfektion tar man sig inte framåt, då alla individer har egna åsikter och värderingar.

  Jag har under en alldeles för lång tid prövat att vara som en av dem, som alla andra. En person i mängden som varken sticker ut eller syns alltför mycket. Det är inte mitt äkta jag, och så länge jag spelar den enmansteatern så kan jag inte känna mig nöjd över mig själv. Därifrån kommer även all osäkerhet, jag vågar inte ta det stora steget att bekanta mig med nytt folk, men samtidigt så kan jag inte stänga ut andras åsikter om mig. Att anpassa sig efter andra är helt åt helvete fel, ingen mår bra utav det. 

Bredvid mig står två äldre kvinnor, varav den ena ska med samma buss som mig.

Innan hon kliver på kollar de länge på varandra och till slut säger den ena "Men, du loggar väl in på facebook sen?"

Och jag hade glömt hur gott maryland är.

Sen fick den stackaren sitta och vänta utanför mitt klassrum i en heeel timme. Eller, jag bjöd in henne när det var ett tag kvar men hon satt hellre kvar där ute med Simon. Simon, ja. Han följde med oss in till stan sen, och vips så blev vi en hel massa folk. Satt på en bänk och vilade fötterna, sen dumpade Simon oss och resten av församlingen gick till en massa affärer. Jag orkade inte vara kvar så länge, då jag dels är på kasst humör och dels måste plugga matte. Men det var trevligt så länge det varade. Har väldigt ont i fötterna också, känns som att jag har gått på stan 14 timmar i högklackat. Så blir det när man ska envisas med att gå in nya skor hela tiden.

17586½ tankar virrar genom mitt huvud, vet inte vad jag ska ta mig till eller vart jag ska ta vägen. I'm on my own och så kommer det förbli ett tag, lär inte kunna lita på människor på väldigt länge!

Tog bort den, insåg att det inte behövdes. 

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det, men det är verkligen dags att börja anstränga sig. Dags att våga släppa in nya människor i mitt liv, och kasta ut allt det gamla. Dags att glömma, överge och förlåta. Har behövt en förändring hur länge som helst och nu är den verkligen på gång. Efter sommaren kommer nog ingenting att vara som förut, det är i en positiv benämning. It will be the greatest sacrifice. 

Hur värdesätter man egentligen vänskap? 

Vilka kan räknas som vänner, och vad räknas de andra som? 

Matchen, ja. En halvtimme kvar till samling! Jag är nervös, taggat, motiverad och lite av varje. Oerhört blandade känslor.