För mig, en 17-årig, hopplös cyniker så är lycka varken kärlek, pengar eller vänner. 

  Lycka är ett välmående som verkligen kommer inifrån och inte ett falskt leende på läpparna i tid och otid. 

Frågan är ju hur man ska gå tillväga för att uppnå den där exhalterande känslan att allting sprudlar av perfektion och inte ens en dålig dag kan förstöra någonting långsiktigt. 

  Jag har prövat att ha många vänner, försökt vara "en i mängden" och hålla mig upptagen varenda dag. Det fungerade inte.

  Jag har prövat att sålla vänner, gå igenom fördelar och nackdelar (en viss överdrift) hos alla och funderat om jag verkligen har ett behov av människor som fake:ar sympati bara för att de inte har någonting att säga till om från det som finns innanför deras ytliga skal. Personer som har en utsida, men saknar insida, är ingenting jag har något fortsatt behov utav.

  Pojkar?! Hmpftja, låt mig säga att övervägande del av min vänskapskrets består av sådana kreaturer. Mer än så är det inte, jag ser kärlek som en illusion som uppkommer så snabbt man tror att man har uppnått perfektion. Bra? Kanske. Håller fötterna på marken och undviker någonting så absurt som att kära ner mig, trots att det var varit vä-hä-häldigt nära under det senaste halvåret.

  Prylar, pengar och makt är ingenting som jag behöver analysera vidare. Den som associerar lycka med att ha en Dodge Challenger -72 vars motorljud skrämmer bort folk från gatorna måste tänka till lite. Jag är ingen materialist, trots att jag har mer än vad jag behöver av allt. 

Min slutsats? Definitionen på lycka varierar. Min tolkning är dock att man endast kan vara lycklig när man släpper alla hårda krav på sig själv, slutar leva långsiktigt och gör det bästa av stunden istället, slutar söka och agerar sig själv i alla lägen. Så länge man försöker uppnå den allmänna tolkningen utav perfektion tar man sig inte framåt, då alla individer har egna åsikter och värderingar.

  Jag har under en alldeles för lång tid prövat att vara som en av dem, som alla andra. En person i mängden som varken sticker ut eller syns alltför mycket. Det är inte mitt äkta jag, och så länge jag spelar den enmansteatern så kan jag inte känna mig nöjd över mig själv. Därifrån kommer även all osäkerhet, jag vågar inte ta det stora steget att bekanta mig med nytt folk, men samtidigt så kan jag inte stänga ut andras åsikter om mig. Att anpassa sig efter andra är helt åt helvete fel, ingen mår bra utav det.