Slutet av terminen och mitt första år på gymnasiet närmar sig med stormsteg. Det har gått fort, över förväntan. Kan inte säga annat än att lovet är välbehövt dock, då det vankas slutprov och nationella prov i diverse ämnen under de sista veckorna. Hektiskt är det minsta man kan kalla det för.

Jag lyckades skrapa ihop ett vg+ på mitt historieprov, vilket jag är nöjd över med tanke på att boken inte har öppnats en enda gång sedan terminen började.
Samma gällde idrottsprovet som slog till relativt oväntat idag. Kom på att vi hade prov i måndags men orkade inte försätta mig i stress utan det enda jag har gjort som förberedelse är att ha en trevlig högläsning från papprena till Mikaela idag. Den var så bra att två av Erikarna också kom och lyssnade.

Min högläsning fortsatte även in på mattetimmen, då jag insåg att det var intressantare att läsa om man snurrade på stolen också. Det måste ha varit den mest awesome karusellen genom alla tider. Jag tror att Alf hade betraktat mig ett tag, för när jag började skratta åt någonting Mikaela sa så suckade han åt mig och utbrast "...Jaha, det är sådär ni roar er i sunderbyn."

Denna diskussion kom upp i bilen under natten mot söndag, men jag kom att tänka på den nu. Ganska ace, egentligen. Dessvärre är det nog ack så sant.

Vid ett knivhot sätter sig inte en naturare i fosterställning för sin rädsla, denne försöker inte heller fly eller slå tillbaka. Naturaren sätter sig istället ner på backen med ett matteblock och börjar göra beräkningar för att ställa sig upp och säga "chansen att ditt knivhugg skulle vara livsförödande för mig är 1/100 och det kräver att du måste pricka mig på vänster sida av kroppen med en vinkel på 22 grader och en hastighet på 110 km/h."
Mordförsöket avbryts då av den skräckslagne kriminelle mannen.

Jag är spritt språngande lycklig. Lycklig på alla vis.

Mikaela och jag hade lagt metaltown på hyllan litegrann tills igår då hon meddelar att hon får åka för hennes föräldrar.
Satt med ångest hela dagen och skrev ett tal i huvudet om hur jag skulle lyckas övertala mina med hjälp av att lägga alla detaljer vid rätt tillfälle.
Lät väl ungefär såhär.

"Jo, mamma. Jag och Mikaela har ett förslag, hennes mamma är med på det. Vi tänkte åka till göteborg en dryg vecka och under tiden vi är där kommer det att vara en festival också. Jag betalar allt själv, Mikaelas bror ska med, vi får bo hos deras kusiner!"
"Aha!"
"Går det bra?"
"Men ja!"
Jag tittade storögt på henne. Hon sa
"Men Sofia, du är 17 och ett halvt år. Klart du ska få göra saker som du tycker är kul, vi är oroliga men det kan inte göra att vi måste bevaka dig jämt. Om ett halvår hade du ju ändå gjort som du ville!"

Innan vi äter så kommer pappa in och säger "Ja, jag hoppas du får det roligt, men skaffa inte något jävla långdistansförhållande nu bara."

Igårkväll när jag kollade på smhi stod det att det skulle vara klart ute idag, och åtminstone en plusgrad.

Vi kommer in genom dörren.
- "HEJ!" Skriker han gällt.
- eh, hej...
- "OJ FÖRLÅT, SKRIKER JAG?" återigen går rösten i falsett
Efter en kvarts samtal, varav 5-10 minuter han spenderade genom att smyga iväg utan att säga ett ord och lämna oss ensamma i hans arbetsrum, så är vi redo för att gå. Samtidigt ringer hans telefon.
Det sista vi hör när vi kommer ut genom dörren är att han svarar yo till sin kollega.

Jag står fast vid att han är tämligen speciell.

När man går ner för att tvätta bort sminket och borstar tänderna kan många saker hända.
Dels så fungerar inte någon av lamporna i trappen vilket gör att jag möts utav ett brutalt stup.
Med en gång så börjar jag leva mig in i Robinson.
10 minuter senare, nere på säker mark igen, så möts jag av en orm. Den är hela 16 meter lång och ringlar sig från början av hallen, till toaletten, sedan ner till ett hål i marken någonstans. Jag försöker att ta mig fram utan att röra ormen, för om den vaknar så vet jag att jag är dödens.
Den sista och kanske tuffaste utmaningen är att ta sig förbi det stora trädet utan att välta det eller ramla på ormen.
Success, I did it. Nu är det bara att ta sig tillbaka igen!

Imorgon ska jag införskaffa en pannlampa för att slippa en sådan spänning i vardagen.

Vi har renar på gatan, ja. Vi har till och med renar i cykelstället istället för cyklar, det är det effektivaste sättet för oss att ta oss till skolan.

Samtidigt som vi gick till bussen uppkom även skylten "åk rensläde, få gratis kaffe"! Vi till och med marknadsför med hjälp av renar...

Jag kollar min mail säkert 10 gånger om dagen. Dels för att rensa bort skräppost och dels för att kolla om jag har fått någon ny inbjudan.
Allting som ligger kvar i min inbox och som jag vägrar ta bort är just inbjudningar. Spelmöten, domarkickoffs, upptaktsmöten, pokerkvällar. Ja, speciella tillfällen av alla dess slag.
På så sätt känner jag mig mer speciell!

Vi fikade på matten. Sådant där roligt fika som alla har bakat och som såldes i lördags när vi skulle samla ihop pengar till klassresan.
Jag och Linnea nöjde oss inte med en bulle, vi ville ha mer. Så vi begav oss ner till kiosken och införskaffade en päronsmil var.
Linnea blev chockerad över den söta smaken utav piggelin och drack upp hela tetran under loppet av ett par sekunder. Sedan spårade det ur. Är man trött och seg så är det ingen bra idé att dricka socker för att återfå energi. Lilla fröken fick världens sockerkick och vi skrattade tills vi grät. Efter åtskilliga tillsägelser utav Alf så skärpte vi oss litegrann, fram tills dess att hon insåg att hon var beroende utav denna dryck och bara ville ha mer.
Efter ett tag hör jag "Sofia, lukta". Då hade hon insett hur berusande doften är och blivit beroende av den som substitut till själva drycken. Hon satt och luktade maniskt och såg ut som att hon precis hade uppnått sin första kick.

Jag stannade kvar på skolan istället för att åka hem under mitt gigantiska hål som jag vanligtvis brukar göra, enbart för att plugga denna envisa och ensidiga kosmologi.
Kan säga, här och nu, att jag förstår inte vad det är vi ska förstå. Alla teorier, relativitetsteorin, jordens undergång? Bite me! När jag tänker på kosmologi så associerar min hjärna det direkt till scientologi som jag kopplar till Di Leva. Han motiverar mig olyckligtsvis inte tillräckligt mycket. Ska skriva ett reportage istället, sitter och spånar om vad jag ska skriva om. Di Leva himself kanske?
Jag spelar piano på musiken, det låter brutalt falskt och stressat när mina ackord viner genom högtalarna. Miserabelt!
Nu ska Mikaela gå och ha franska, jag ska... Fortsätta "studera". Matten börjar om två timmar, woho!

Efter att ha följt american inventor i fyra veckor har nu även jag varit innovativ och kommit på en idé som faktiskt kan bli någonting om man tänker efter under konstruktionen.
Detta fynd gör att jag nu självklart vill engagera mig till max med matten, kemin och fysiken då jag måste räkna på tryck i förhållande till en massa andra spännande saker. Just för att min grej är så smart tänker jag dessvärre inte berätta vad det är här, men jag har min pappas stöd och det går faktiskt att skapa från grunden!

Vi hade upptaktsmöte med fotbollen. Det märks att jag är äldst, tjejerna gnäller väldigt kontinuerligt över småsaker som man inte ens ska orka bry sig i om man är engagerad vad gäller träningen.
Annars verkar det ganska bra, jag får förhoppningsvis (?) dispens i serien och cuperma så att jag kan spela likväl. Fick en tröja idag i alla fall, härmed är jag gul/blå nummer 31. Lägg det på minnet när jag krossar alla underåriga i F16-serien.
Är riktigt taggad inför säsongen nu, imorgon ska jag till och med träna för en gångs skull. Vi fick en plantid på arcus och det tackar jag verkligen inte nej till ska ni veta!

Innan jag avslutar så tänker jag även stoltsera med att jag officiellt har gått ur svenska kyrkan. Idioti? Nja, jag ser ingen anledning till att betala kommande pengar från skatten till någonting som jag inte är intresserad i för fem öre. Religion up yours!

Jag och Mikaela gick till biblioteket för att låna en massa mysiga böcker av Stephen Hawkings som skulle ge oss någonting att utgå ifrån till vårt nya nk-arbete om rymden. Linnea orkade inte följa, men hon var den enda som hade lånekort. Jag tog kortet!
Vi spenderade en halvtimme med att bläddra igenom böcker och när vi hade hittat tre dugliga så säger Mikaela "Men gå och låna dem du, jag går på toa."
Nu är det ju såhär, att i Luleå så är bibliotekskortet personliga.
Sätter ner böckerna på bordet. Bibliotekarien tittar suspekt på mig, betraktar mig uppifrån och ner.
- Ska du låna dessa?
Jag funderar, kuggfråga? Jävligt dum var den i alla fall, varför skulle jag annars ge dem till henne?
- Eh, ja...
- Har du ett lånekort?
- Eh, ja...
Tar fram kortet och känner självsäkerheten.
- Jag ser att du aldrig har lånat på det här kortet, så jag skulle behöva kolla dina uppgifter.
Då var det för sent att backa tillbaka, jag sträckte på ryggen och försökte se modig ut trots att nervoisiteten övertog mer och mer.
- Bor du på den här adressen?
- Eh, ja...
- Okej, bra. Vi skulle behöva din mailadress eftersom vi skickar ut påminnelser över internet numer.
- Eh....
- Kan du ge mig den?
- Eh, jag kan den inte utantill...
- KAN DU DEN INTE UTANTILL?!
- Eh, nä...
- Har du inte en hotmailadress eller något?
- Eh, nä...
- Nähä. Nåväl, ta reda på den och ge den nästa gång du lånar.
Sammanfattningsvis så spelade jag Linnea så bra att ingen märkte bluffen, trots att jag förmodligen var röd i hela ansiktet och skakade av rädsla. Hade Mikaela sett det så hade hon skrattat ihjäl sig och avslöjat oss.

Nu har jag sovit, och då menar jag verklige natt jag har sovit.
Inte mindre än 12 timmar. Gick och la mig igår klockan 18:30, kikade på halva how I met your mother. Sedan insåg jag att jag var trött och tänkte sova till klockan 21, men jag slog av klockan.
Vaknade istället 01:30, men det var en väldigt dryg tid att stiga upp så jag beslöt mig för att sova vidare.
Hade dessvärre inte ställt någon klocka, men lyckligtvis så vaknade jag upp efter en dvala på 12 timmar klockan 06:45 imorse.

Sitter och kollar på en film om första världskriget nu, ganska säker på att jag har sett den förut. Min rygg har låst sig men den går inte att knäcka, så jag är stel som en pinne. Det är frustrerande.
Ska och handla mat till veckan senare, jag och huset är helt ensamma i sex hela dagar. Känns bra.
Det betyder också att jag ska städa, plugga och göra nytta hela helgen. Förutom när jag ska söma, vill säga. Fick två matcher till sist. Himla skönt att jag får döma så mycket, känns verkligen att man blir starkare i psyket.

Efter alltför lite sömn lyckades jag somna en halvtimme under historiegenomgången. Korkade som vi är så hade vi dessutom placerat oss längst fram, närmast läraren. Jag tvekar dock på att hon upptäckte någonting.
Det var däremot värre för min del eftersom jag vaknade i ren panik och trodde att jag var kvar hemma i sängen. Att jag trodde att jag hade försovit mig och samtidigt bemöttes av en obekant kvinnoröst och ett ovanligt starkt ljus i mitt "rum" gjorde absolut inte saken bättre.
Jag vet inte hur, men jag lyckades som tur var att undvika ett gällt skrik.

Eftersom friluftsarna har begett sig till riksgränsen så sköt vi upp the killers-låten som skulle påbörjas idag till nästa vecka och började istället med en hipp disco-låt, vilket inte var någon mindre än chic - Le freak. 

Ni får ursäkta lama uppdateringar men saker har kommit i min väg.
I lördags var planen att jag skulle göra en nystart på allt, det var inomhusfestival och rus. -30 grader i total värme utav omgivningen. Linnea tog sin konsertoskuld och hon, tillsammans med Elin, utgjorde det absolut bästa sällskapet för en helkväll full av mys.
Bra musik, katatonia var bäst trots att det var dem vi såg minst av. Efter det var jag döv och brydde mig inte om det faktiskt var fel på mina öron eller om ljudnivån var på tok för hög för att kunna föra en konversation.
Jag stötte på mina domarkollegor Ante och Tomas, de två som turar om att slå mig så fort jag inte uppmärksammar dem. Sorry boys, men jag är inte alltid så bra på att se folk runt omkring mig.
Stötte på en liten piteåpåg vid namn Joakim som var den jag minst skulle kunna tänka mig att träffa helt obestämt. Dock så var jag mitt i min bärsärkargång då och konversationer var inte det lättaste.
Adam var också på besök i luleå och till sist fick jag även honom att komma och hälsa på mig och flickorna. Det var trevligt!
Sen hamnade jag i trubbel och började bråka lite. Till en viss del var det skönt att få utlopp för min ilska, men det kanske gick lite överstyr och i så fall ber jag om djupaste ursäkt.
Allting går så bra nu, allting flyter framåt. Men det finns ändå saker som tynger, har åtskilliga gånger funderat på psykolog, men det kommer inte att fungera. Finns för många spärrar och jag strävar efter en för stor perfektion.

Protesten blev avslagen. Visst, jag ser inget fel med det. Det var inte frölundas fel.