Jag och Mikaela gick till biblioteket för att låna en massa mysiga böcker av Stephen Hawkings som skulle ge oss någonting att utgå ifrån till vårt nya nk-arbete om rymden. Linnea orkade inte följa, men hon var den enda som hade lånekort. Jag tog kortet!
Vi spenderade en halvtimme med att bläddra igenom böcker och när vi hade hittat tre dugliga så säger Mikaela "Men gå och låna dem du, jag går på toa."
Nu är det ju såhär, att i Luleå så är bibliotekskortet personliga.
Sätter ner böckerna på bordet. Bibliotekarien tittar suspekt på mig, betraktar mig uppifrån och ner.
- Ska du låna dessa?
Jag funderar, kuggfråga? Jävligt dum var den i alla fall, varför skulle jag annars ge dem till henne?
- Eh, ja...
- Har du ett lånekort?
- Eh, ja...
Tar fram kortet och känner självsäkerheten.
- Jag ser att du aldrig har lånat på det här kortet, så jag skulle behöva kolla dina uppgifter.
Då var det för sent att backa tillbaka, jag sträckte på ryggen och försökte se modig ut trots att nervoisiteten övertog mer och mer.
- Bor du på den här adressen?
- Eh, ja...
- Okej, bra. Vi skulle behöva din mailadress eftersom vi skickar ut påminnelser över internet numer.
- Eh....
- Kan du ge mig den?
- Eh, jag kan den inte utantill...
- KAN DU DEN INTE UTANTILL?!
- Eh, nä...
- Har du inte en hotmailadress eller något?
- Eh, nä...
- Nähä. Nåväl, ta reda på den och ge den nästa gång du lånar.
Sammanfattningsvis så spelade jag Linnea så bra att ingen märkte bluffen, trots att jag förmodligen var röd i hela ansiktet och skakade av rädsla. Hade Mikaela sett det så hade hon skrattat ihjäl sig och avslöjat oss.