Jag har börjat fundera över någonting helt nytt. Har tänkt på det lite till och från sen i November månad men nu när det verkligen kom upp på tapeten igen så känns det som att jag måste dela med mig.
Har en väldigt nära relation med de flesta av mina killvänner, men på senare har jag nästintill blivit kvävd då flera stycken av dem har börjat älta om otrohet. Nej, inte med mig, absolut inte. Däremot ett lass med oerhört konstiga erkännanden, det känns nästan som att jag sitter och lyssnar på de stackars männen som biktar sig för att de har köpt en prostituerad kvinna i ett u-land.
Men, de går inte förlåtelse av deras flickvänner bara för att de berättar det för mig... Och vad som skrämmer mig ännu mer är det faktum att jag inte ens är säker på att deras flickvänner vet om det.
Jag har slutat ge råd eftersom folk oftast feltolkar mina pessimistiska åsikter rätt brutalt, så jag kan inte heller vräka ur mig att de borde göra det rätta och snacka med de stackars tjejerna. Sen är det ju deras problem och inte mitt, absolut inte. Det som gör mig upprörd är att de delar med sig utav sådant till mig innan de ens hinner inse vad det är de har gjort.
Säger inte att otrohet är omänskligt, för det är det absolut inte. Men att sedan ljuga och undanskymfa något på det sättet är inte precis det bästa man kan göra utav situationen. Det gör verkligen ont att sedan få veta något sådant, speciellt om det kommer från någon annan...