Inatt grät jag mig till sömns, för första gången på länge nu. Vet inte varför.
Tror det är saknaden, saknaden av någonting som jag inte trodde att jag behövde som ligger bakom.
Intalar mig hela dagarna om att jag har uppnått perfektion, att allt är så bra det bara kan vara. Det är inte så bra det bara kan vara, däremot så har jag tagit mig en bra bit framåt i jämförelse med vart jag låg förut vid denna tid på året.
Känns bra, förändringar är nödvändigt i min tillvaro för att jag ska orka med.

Vaknade runt 9, jag sov bra trots att mina tankar inte ville samarbeta. Gick ner till soffan, sov en stund till och tittade lite top model. Övergav det för att skriva lite på några inlämningsuppgifter, samt lyssna på lite Morrissey.
Pappa kom hem tidigt, hör hur han sitter och skriker över skidskyttestafetten på tv. Vid två ska han till golfhuset så han passade på att fråga om jag ville följa med och gymma lite. Ett hårt pass är verkligen vad jag behöver just nu, så det blir nog superbra.