Iklädd Ben Sherman och Levis drar jag på mig mina svarta Doc Martens för att snabbt ta mig ut från hemmet.
Mamma vill inte veta av mig men ändå har jag varit hemma och sovit inatt, det är bäst att vara ute ur huset innan hon vaknar.
Kvarter på kvarter, de ser alla likadana ut, samma radhus.
Fasadens färg ändras sakta från vit till dovt blå och fortsätter sedan vidare efter färgskalan. Varje hus har ändå en personlig touch, allting ser så lugnt och idylliskt ut.
Det kanske var därför som jag var en av de få som bröt ut ur mängden. Jag blev en av de ungdomar som gör uppror i hemmet och är rebelliska mot samhällets etik och moral.
Alkoholen, ruset och lugnet. Vi var äkta groupies till både Sex Pistols och The Who, fanns ingenting som stoppade oss. Sen föll vi isär, vissa förlorade förståndet och ville slåss för att det enda blodet som englands flagga skulle representera var vårt eget, andra föll tillbaka till en misär som inte ens går att tala om.
Vi andra var dömda till en värd utan värderingar men med ack för många åsikter. Vi var dem som verkligen levde.
Åh, vad jag skulle vilja vara ungdom under 1970. Känna pulsen, våga stå ut från mängden. Det går inte nu som det gick förr, för allting var så mycket bättre då och folk lägger inte samma värderingar.
Jag vill stå och skrika på de stora artisternas konserter, vara ett riktigt stort fan och älska musiken på det äkta live-viset.
Inte vara lika beroende av datorer och andra avancerade tekniska ting för att kommunicera med folk, utan leva på riktigt, utan krav eller suspekta syner på vad som kommer näst. Utan att veta vad som är farlig, bara ha vetskapen om att vi lever och gör det nu.