Vissa har märkt det, andra inte.
Ilska, hat, stress, en vilja till någonting som inte är möjligt, förakt, brist på stolthet, skrik, tårar, cynism, kyla, kyla, kyla.
Det känns dumt att när jag väl får utlopp för mina känslor så blir det alldeles för brutalt, vill inte, kan inte, orkar inte prata om det. Känslorna bara finns där och kommer emot mig som en brutal storm, sliter iväg allt i min närvaro och lämnar kvar mig naken och osäker.
Sådana här tider vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Vad gör man? Skriver, pratar, ignorerar?
Skriver, bearbetar och funderar är min melodi, men nu går det inte.
Sköljer ansiktet med svalt vatten, andas och kommer till insikt med den bittra verkligheten.
Är det verkligen så farligt, eller är allting bara ett överspelat rop på någonting helt annat?
Jag vet inte, ingen vet.