God morgon.
Igårkväll blev jag konfunderad över på vilket sätt jag värdesätter vänskap.
För mig just nu är det viktigare att ha någon där än att vara ensam. Jag klarar inte av ensamheten längre.
Ändå har jag sk. vänner som inte gör något annat än att snacka skit om sina vänner när vi träffas.
Det får vissa tankar att kretsa genom mitt huvud. Vad säger och tycker dem om mig?
Om man inte tycker om vännerna man umgås med, varför ska man då fortsätta ha kontakt med dem? Det känns mer som en oerhört billig desperation. Har fått samma tankar tidigare men aldrig varit i stånd till att göra någonting åt det.
Går det ens att göra någonting åt det eller måste man sitta och anta att man inte blir smutskastad när personer i min närhet inte kan vara ärligare mot folk som står dem närmre än mig.
Jag vill dock ha vänner jag kan lita på och anförtro mig åt, som det ser ut nu så är det inte alla som stämmer in på den beskrivningen och det är synd, riktigt synd.
Eller så är bara jag för ärlig och egentligen kanske det är okej att ljuga för både mig och andra...

Kan positivt säga att jag behövde dagens sovmorgon, trots att det bara gällde en timme. Idag ska jag nog träna också, imorgon drar det iväg till sjukgymnasten och då tänker jag tjura på honom så att han fixar mitt ben.
Och imorgon, då tänker jag göra nytta. Rummet ska städas, läxor ska göras. Börjar dra efter rejält mycket just nu.
Dags för frukost, ha det bra!