Allt jag känner just nu är depressioner och ångest. En ångest som uppstår av vetskapen att detta kanske är min sista högtid som spenderas tillsammans med farmor eftersom hennes tid börjar bli kommen. Hur stark hon än har varit, hon har upplevt andra världskriget, vuxit upp utan föräldrar, varit blind, rökt till sig sju strokes och en förlamning i vänster sida. En sann överlevare, men nu börjar tiden hinna ifatt henne och det är hemskt att se hur hon sakta men säkert bryts ner.
  Jag ska spendera mer tid hos henne, hur mycket det än känns tyngande nu så tror jag att jag tjänar på det i slutänden. Vill inte gå runt och säga att jag aldrig kände min döda farmor sådär riktigt bra.
  Annars är jag lite nyfiken, sådär barnsligt nyfiken.
Vad kan gömma sig i det guldfärgade paketet under granen?
Vilken sorts whiskey kommer min farfars bror komma instömlande med igenom dörren detta år?
Vilka fejder kommer uppstå och vem kommer ge sig först?
Det är inte ofta jag faktiskt firar jul, så i sin enkelhet är det lite småspännande trots att jag verkligen hatar det.
  Mamma sa att vi drar utomlands nästa år igen. Det är glädjande, skönt att komma bort från julhysterin.

Ni får ta och ha en god jul, kära läsare. Jag kanske inte menar det, men ibland ska man ljuga för att verka artig.