Jag fick äntligen ut några tårar, 10 minuter forsade dem sen gick det inte mer.
Förvirrad. Hur beskriver man en sinnesstämning som inte existerar? Just wait and I'll find a word for it.
  Vad som stör mig mest är att du nu, två år senare, fortfarande inte är i stånd till att titta mig i ögonen? Jag måste ha gjort ett förbannat bra jobb på att få bort dig ur mitt liv i alla fall.
  Jag saknar och tvekar. Tänk om det inte går, tänk om vi inte kan släppa in varandra, om haken inte går i och vi står där likt de två ensamma själarna som vi är rädda för att betrakta oss själva som i nuläget?
  Osäkerheten äter upp mig precis som allt det impulsiva har gjort tidigare. There's nothing like carma, baby.
  Mitt mål är att inte såra någon, men fler än en kommer blöda när detta är slut...