Gruvade mig verkligen för att fråga min pappa om det verkligen var av högsta nödvändighet att jag skulle spendera ca 56 timmar av kommande vecka hos min farmor, med ett enda syfte - att lyssna på skrik från de äldre parterna och känna mig missanpassad.
  Han blev lite irriterad, det hade jag också blivit. Speciellt med tanke mot farmors vägnar, då jag nästan aldrig träffar henne trots att hon bor på andra sidan stan. Hon är världens bästa och hennes liv är det mest intressanta inom min släktkrets, men jag orkar inte slösa mitt liv på att lyssna på skrik från två olika dementa parter som tävlar emot den yngre generationen om vem som vet mest.
  I mitt släktsällskap är jag det lilla embryot som ännu ej är fött och därav har jag inte heller någon rätt till att föra talan, min mor och far är tonårsrebellerna som tycker att det är coolt att kosumera lagliga droger, min faster är den lite mer vettiga och ack så oskuldsfulla tonårsdottern som ändå tvingas streta emot farmor och farfar - the parents, mest bara för sakens skull.
  Sen jag var 10 har jag bara legat och våndats i min säng dagen innan jul, planerat ut planer för att så snabbt som möjligt rycka åt mig paketen och övertala mina föräldrar att det är dags att åka hem.
  I år blir det en helt ny vändning, jag ska stanna tills mamma kommer och sedan ta bussen hem så snabbt det bara går när bråken drar igång.

I rule!