Denna låt väcker många minnen. Kommer aldrig glömma den andra juli sommaren tvåtusensex när både jag och mamma stod på Ullevi, totalt lyriska och skrek, skrek så att rösten inte var densamma på dagar. Robert Peter Williams, världens största entertainer och min absolut största idol introducerade mig för en tolkning av denna låt, ursprungligen gjord av Lou Reed. Den kom att betyda mycket för mig senare. Att se min absolut största idol live var mitt glädjerus, ett rus utan dess like som aldrig har tagit chansen att komma tillbaka igen. Å andra sidan vet jag inte om jag vill att det ska komma tillbaka eller om det var någon sådantdär som bara ska ske en gång för att effekten verkligen ska märkas.
  Jag orkar inte göra någonting ikväll, skulle umgås både hit och dit men min skalle är tom och jag håller mig helst inne med mig själv när det blir så. Avslutade precis säsong 4 av weeds, vilket innebär att jag måste vänta länge innan jag kan fortsätta kika på det. De lyckas alltid göra en spännande upplösning på säsongen, så nu känner jag mig rastlös.